lilla-t i stora världen

Så äntligen blev det tisdag. Möte med min underbara psykolog. Jag mår alltid så bra efter våra samtal. Fyrtiofem minuter känns som tio. Jag fick med mig några tänkvärda saker därifrån. Samtidigt som jag lämnade kvar en del av mina krummilurer.

Min stora utmaning är fortfarande att sätta gränser. Att inte behöva lämna ursäkter till varför. Jag vet med mig själv att jag har alldeles för höga riktlinjer eller mål eller tankar. Jag vet att jag inte lever här och nu utan jag lever för imorgon. Svårigheten att slappna av och bara vara. Den jag är och har varit i alla år har alltid haft en känsla av att inte räcka till. Eller att det jag gör inte är bra nog. Jag vill alltid till toppen. Jag söker konstant bekräftelse. Vill se resultat. Därav bär jag med mig min tro på att jag är misslyckad.

Jag uppnådde inte de mål hade. Jag tror mig inte ha uppnått andras krav på mig. Jag tror att människor i min närhet har osagda förutbestämda meningar om mig. Där de tror mer om mig än jag i nuläget klarar av. Jag vill inte falla tillbaka dit jag var för ett år sedan. Jag vill inte behöva uppfylla de krav jag har på mig själv för att inte se mig som misslyckad.

Jag har inte den blekaste aning om hur det ska gå till. Jag måste sänka min prestationsnivå. Sätta målen närmre verkligheten. Att lägga band på mina högtflygande planer. För jag är trots allt arbetsnarkoman. Som vilket beroende som helst. Jobbar jag inte max är jag inget att ha. Gör jag inte mer än vad mina arbetsuppgifter säger är jag dålig. Detta sitter så djupt rotat i mig att jag nästan inte tror att det går att bota. Orsakerna till mina tankar är många. En av dem är detta att jag vill inte vara den som blir betraktad som lat. Jag vill inte vara arbetsgivarens börda utan tvärtom.

Tyvärr har jag inte blivit belönad för mitt hårda slit. Tacken jag har fått är en psykisk kollaps. Söndertrasade leder och en mycket dålig självbild. Nu som sjukskriven vill jag inget hellre än att börja arbeta igen. Göra nytta. Slippa leva på bidrag och lånade pengar. Jag vill inte vara en i mängden som utnyttjar samhället. Jag vill bidra. Jag vill tjäna mina egna pengar. Mina mål är att kunna leva på det jag skriver. En mycket svår väg jag vet. Men det är mitt mål. Att få skriva på heltid. Att kunna påverka och nå ut med mina tankar jag har i skrift.

Jag vet alla goda råd. Men det är svårt att anamma dem. Det är min inställning som måste slipas till. Jag vet alla fel jag gör men gör dem gång på gång. Hjulet är runt och jag snurrar med. Nu ska jag ut i cyberrymden.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

This entry was posted on tisdag, december 14th, 2010 at 13:13 and is filed under Lilla-T. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.