Runt
En ny vecka, en ny dag. Känns som om tiden bara går och här står jag. Mitt uppe i något jag inte själv har någon vidare kontroll över. Det är få saker som jag med egen vilja kan råda över. För någon annan ser till att jag får rätt medicin. Någon annan ger mig min medicin på rätt tider och rätt dagar. Någon annan ser till att jag går upp varje morgon. Det är människor i min närhet som har den mentala kontrollen. Min kontroll ligger först i att bearbeta och reflektera över det som varit. Komma till insikt om att det som hänt har hänt. Inse att det inte går att ändra på. Nu ligger fokus framåt och vad jag kan åstadkomma härifrån och dit. Ta lärdom av mina misstag. Ta lärdom av hur jag var då. Skapa mig ett mer stabilt jag. En person som inte ska vara så fruktansvärd prestations inriktad. Att lära mig njuta här och nu. För imorgon kommer ändå.
Mina krav på mig själv har alltid varit höga. Jag har fått bekräftelse genom mina prestationer. Men jag har bittert fått erfar baksidan. Det finns ingen som har tackat mig för att jag körde slut mig själv. Inte ens jag. Jag tror att vi alla söker bekräftelse på ett eller annat sätt. Jag valde men blev jag nöjd? Nej. Jag kunde alltid prestera mer och bättre. Om jag nu inte längre presterar jobbmässigt, så vill jag ändå få bekräftelse. Just på att jag existerar. För nån grå prick som försvinner i den stora massan är inget jag drömmer om.
Jag vet att det inte är ett måste men jag vill hitta andra kanaler som gör att jag finns. Få höra att jag duger. Få ett övertag rent psykiskt. Att inte mina tankar om mig själv som misslyckad ska besannas. Det är en av anledningarna till att jag inte trivs. Finns så otroligt mycket som jag nu i efterhand ångrar. Jag har helt enkelt misslyckats. Det är något jag försöker arbeta bort. Ge mig själv en klapp på axeln ibland och intalar mig om att jag duger. Måste sänka mina krav. Annars fastnar jag i vinkelvolten. För något jag inte vill är att behöva gå tillbaka till det stressiga liv jag levde. Jag vill inte missa fler högtider med mina nära. Jag vill träffa och se mina syskonbarn växa upp och vara med i deras utveckling i livet. Finnas som en närvarande moster/faster. Inte vara en avlägsen släkting som skickar ett vykort till födelsedagen. Jag vill som alla andra vara älskad. Men jag vill bli mest älskad av livet. För det är där Vi är nu. Mitt i livet. Mitt emellan då och sen.
Jag kommer i sinom tid älska livet. Kommer livet älska mig?
Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T
Klart livet kommer älska dig gumman .. så som vi älskar dig ..
I morgon får jag nog äntligen min medicin .. sen ska vi bli bra du o jag =)
STOOOR KRAM <3
för mig existerar du i allra högsta grad som en individuell person som gör stort avtryck vart du än kommer . alltid positiv och glad .
hur länge har du haft det höga tempot ? 15 år , kanske längre !!! då behövs det nog ett tag att komma tillbaka utan att hamna i dom gamla cyklerna med stress och högt tempo . det är inte värt det , som du skriver .
sagt det förut . en dag i taget ! som ett mantra , varje morgon . en dag i taget .
ps. är otroligt inspirerande att läsa din blogg coh att få skriva en och annan kommentar ds
DU ÄR ÄLSKAD AV MÅNGA! Hör Du det?! Du har varit viktig och betydlesefull i mitt liv sedan jag lärde känna Dig!
Jag är tacksam för en återupptagen kontakt och jag älskar Dig som en dotter!
Du är inte det minsta misslyckad! Du är tvärtom oerhört lyckad! Även om Du just nu inte är så lycklig. Men jag har också varit där. Exakt i Din ålder. Det gick över så småningom. Det är tufft att leva och Marc Lewengoods farmor uttryckte det drastiskt: ”Det är bara att bryta ihop och gå vidare”. Inte lätt! Absolut inte. Men tänkvärt. Gå vidarare är trots allt bättre än att bli stående. Jag tror på Dig Tessan!